secretfairytale

Bråk, Bråk, Bråk, Bråk, Bråk, Bråk, Bråk, Bråk......... alltid detta ständigt bråk.

Mamma och min bror bråkar.
Mackan (mammas sambo) och mamma bråkar.
Bror och jag bråkar.
Jag och Daniel bråkar, bråkar om Mig, om Totte, om allt.

Allt detta bråk gör mig knäpp.
Gör mig spänd och rädd-
Gör mig arg och snäsig och det går ut över dem jag tycker om.

Jag hatar bråk och har alltid gjort, för mig är det lika hemskt som att vara ensam i mörker.

Tiden springer iväg, jag har ingen tid alls.
Stallet och skolan kräver allt mer tid nu när sommaren närmar sig.
Problem med vänner och kärlek växer sig stora och vid horisonten hopar sig tvivel och mörka moln..... den värsta tiden är inte över.

Därför blir det inte mycket bloggande nu ett tag framöver, också lite för att jag tröttnat ^^

Jag älskar dig så mycket att tanken på att vara utan dig får mina ögon att tåras, och min kropp att skacka av ångest över mitt beslut. Det är inte för alltid, men jag önskar att måndag aldrig kommer komma, så att jag aldrid kan säga dem hemska orden till dig, så tt du aldrig får se mina tårar.
Jag intalar mig att det är det bästa alternativet så som det är nu, jag kan inte koncentrera mina känslor på det jag vill, och då är det bättre att backa undan.
Det ända jag kan göra är att hoppas att du förstår, att du håller om mig och att du förstår varför jag gör det här.
Its all because of you baby. Jag vill bara att du ska vra lycklig, och hur kan du vara det med mig så som jag har beteet mig dem enaste veckorna?
Det visar prov på mer kärlek än jag kan förstå.
Underbara älskade du, jag vill inte, jag vill inte, men jag måste..... </3

När jag kom upp i stallet vad jag ensam, vilket inte hänt innan.
Mockade och fixade allt i min egen takt.
Ashima har ätit dåligt på senaste, kan ha att göra med flytten och at hon nu går på gräs 12 h/dygnet? :P
Tog iaf in henne och tänkte ta ett lugnt pass barbacka i grimma, vilket inte gick som planerat.
Byte till träns och det gick en aning bättre, dock var hon rejält het och på bettet.
Red ca en halvtimme innan jag släppte in henne och blev fotograf åt Matilda och Maja som skulle hoppa.
Fick även prova Matildas fina Starlight lite vilket var skit häftigt, en så pass liten och robust häst kändes lättare än en arab att rida, skit fräckt!

Min dag har varit så fruktansvärt failad.
Det gick dåligt på nationella provet och Jennikas förklaring sög! What a great day. ^^

På lunchen gick jag och Alice till medstop för att handla allergimedicin, sedan upp till matsalen för att äta den hemskaste av fiskrätter som finns, dragon och citron marinerad torsk (spyyyy)
Blev inte mycket ätit, tyvärr, förutom ett äpple.
resten av dagen var otroligt seg då jag inte ätit och var degig i huvudet.
Vid bussen hem bröt jag ihop igen när Adrian berättade att han hört Totte prata om att han skulle ut med någon tjej han träffat. Kändes så jävla peppande.
Tio sekunder senare kom Totte själv i egen hög person till bussen, förvånar mig inte om han såg att jag var ledsen, (och barfota)  för han satte sig i sätet bakom mig, ganska irriterande.... men samtidigt en lättnad på något vis.

Idag rann det över.....
Jag vaknade tio i fem i morse och har hela dagen varit smått död.
Har mått riktigt, riktigt dåligt hela dagen, jätte bra när man har NP !!
På lunchen satt jag mest och kämpade mot kräkreflexen, och inte blev det bättre när Totte kom och satte sig en meter ifrån mig.
Det gör lika ont varje gång det händer, skär som knivar i bröstet.
Jag och Alice gick och hon och hennes kille bestämde sig fö att gå en sväng i parken medans jag satte mig på en bänk och försökte låta bli att tänka.
Inte långt efter hörde jkag den välbekanta rösten..... Totte var på väg.
Han gick förbi mig och då kändes det som om mitt blod frös till is, bokstavligt talat.
Han gick med armen om Sandra, mitt hatobjekt, som han VET jag avskyr! Och hon lika omslingrad om honom.
Jag hade varit gråtfärdig hela dagen och nu brast det, jag reste mig och gick åt motsatta hållet så fort jag kunde medans tårarna välde upp.
Jag hittade Alice och stod och sedan och grät hos henne en bra stund innan jag gick en sväng själv och pratade med Adrian, han försökte få mig att tränka positivt, att han aldrig sett dem två ha någon sorts "sådan" kontakt, och att han säkert bara ville få mig avundasjuk.
I såfall har han lyckats!!

Jag gick ned till bussen vid halv fem tiden tillsammans med Adrian, såg Totte genom fönstret till centralen och försökte ignorera det.
Adrian gick iväg en stund och då brast allt igen, när han kom tillbaka satt han bara och försökte trösta mig medan jag grät.  Det samma gällde på bussen,  han satt med armarna om mig medans jag satt och snyftade, sedan somnade jag, av utmatning skulle jag tro, så trött och ledsen som jag var.
Jag hatar att Totte ignorerar mig, det gör så ont.

Stallet blev en lugn stund, gick ut en runda med Ashiam tillsammans med Matilda och Starlight.
Vi har ju bytat stall och trivs super bra i det nya ^^
Ashima trivs otroligt bra och ska snart släppas ut med en D-ponny valack som heter Topas, förhoppningsvis går det bra.

Just nu sitter jag bara och funderar på vad jag ska göra, det är svåra val jag står inför, men jag vet inte om jag kan vara kvar i ett förhållande så som det är nu, men om jag bryter upp det kommer vi aldrig komma tillbaka, då är det över för gott.......
Men jag kan inte gå kvar i något som gör mig olycklig, jag är bara rädd att jag ångrar mig senare och förlorar både Totte och Daniel.... jag vet inte vad jag ska göra.

Ja, det är väldigt mycket som pågår just nu, och det mesta är negativt.
Imorgon kommer jag bort från stallet, jag och Ashima flyttar, det är dyrare, lite längre, men det kan fan inte bli sämre ön vad det är nu eller hur ?
Totte ignorerar mig.... eller snarare hobby-ignorerar mig.
*flash black* satt och väntade på Adrian när Totte kom in genom dörren, såg på mig och vände demonstrativt bort blicken för att sedan ignorera mig totalt.
Han vet att jag är där, och han vet att jag vet att han är där. Jävla barnrumpa.
Men jag fick läsa ett stycke av vad Adrian och Totte skrivit till varandra härom dagen.
T: Hur e det med Anni ? Pratar inte med henne men undrar.
A: Vill du veta ngt om Anni kan du fråga henne själv, jag tänker inte säga ngt, för varken hon eller jag vill det, du får prata med henne själv.
A: och inte visa sms, facebook, fj, eller msn.
T: Jag tänker inte lägga tid på personer som skrattar åt mig eller slår mig.
Ja e rädd för henne.
A: synd, då får du inte veta något heller.

Stort tack till Adrian som vet hur jag vill ha det.
Trots att jag inte vill, kan jag inte säga annat än att jag faktiskt ville att han skulle bry sig....

Jag hade ett snack med Daniel idag ochså, beröttade allt, att jag blivit utslängd från stallet för dittan och dattan, att Totte och Jennika inte pratar med mig, och att jag hard et almänt jobbigt atm, berättade även att allt detta påverkar mina känslor för honom, och jag inte riktigt vet vad jag vill längre.
" Om du inte vill ha mig så kommer jag inte hindra dig, jag vill baar det som är bäst för dig."
Hur kan han ta det så lugnt? Jag svarade att jag inte vill lämna honom för jag vet att det blir sista gången då och att jag inte klarar av att göra det... att jag älskar honom men inte kan lägga fokus på det just nu.
Men hur lätt är det egentligen nät Totte springer marathonlöpp i mitt huvud och snurrar mitt hjärta runt hans lilfinger ?

Efter i skolan, vänner som går, ridningen går dåligt, utslängd från stallet.
Kan det bli bättre ?!
Nu har bägaren runnit över och jag vill bara bort från allt elände.
Jag vet inte ens vad jag känner längre !?
Vad händer med mig?

Totte ignorerar mig och det skär sönder mig.
Jag ligger efter i skolan och det stressar mig.
Daniel är gulligare än någonsin vilket gör mig osäker på mina känslor.

Jag vill inte mer nu, låt mig slippa !

" Tänk dig at du älskar att springa, känns styrkan i dina ben, känna den stadiga marken under fötterna. Det är det bästa du vet, inget kan få dig att sluta älska det.
Tänk dig sedan att du råkar ut för en olycka. Du blir påkörd.
På sjukhuset säger läkarna att du klarade dig med livet i behåll, men när du tittar ner på din kropp ser du att ena benet bara är en stump.
Du vet vad det betyder, men desperat försöker du tro att det är en mardröm, att du snart kommer vakna och se att båda dina ben är friska och starka, att du ligger i din säng, och att olyckan aldrig har hänt.
Men sanningen står och knackar dig på axlen, det är ingen mardröm, du sover inte.
Du kommer aldrig mer kunna springa, aldrig få känns styrkan i dina ben, aldrig få känna den stadiga marken under dina fötter.
Det ända du någonsin kommer kunna göra är att se andra springa, se andra älska det, och känna smärtan i bröset av längtan och avund, önska att det var någon av dem som hade råkat ut för olyckan. Att det var någon av dem som blev påkörd, men inte du.
Du har minnena kvar, känslan i ditt minne, men det kommer aldrig mer att bli som förr.
hela livet kommer du komma ihåg känslan, smärtan och den stora sorgen och saknaden över vad du förlorat.
Du är inte riktigt hel."


Det här är det bästa sättet jag kan komma på at beskriva hur jag känner mig.
Att skriva det på något annat sätt, på nåot sätt som ligger närmare hur det är, får det att tåras i ögonen.....
Vad har jag gjort?!

I morse fick jag och Alice jobba järnet då vårt franska projekt skulle vaar klart till idag, och vi hade knabbt börjat.
Flera gånger såg jag Totte gå förbi, och varje gång gjorde han något specielt "Totte aktigt"
tex, gå och knäppa med fingrarna, småspringa och så vidare.
Det störde mig.... ville han bevisa för mig att han var där?
Daniel kom in i grupprummet där Alice och jag satt och försökte jobba, men han störde oss nog mer än vad han hjälpte till.
När klockan var tolv kom Daniel in igen och sa hej då.
Då skulle han till gallerian med Simona, vilket jag redan visste om så jag tänkte inte mer på det, iomed att Daniel och Simona är bästa vänner, precis som jag och Adrian.
men när jag tio minuter senare plockar ihop mina saker och går till mitt skåp, ser jag Totte och Simona busa och kramas så som vi brukade göra.
Och det gjorde ont!? Det skar i mig att se dem tillsammans, att se Totte omfamna henne...., hade avundsjukan varit grön hade jag varit illgrön över hela kroppen, för så kändes det.
Det gjorde fysiskt och psykiskt ont.

Lite halvdant sa jag hej då tillAlice och stack ner till bussstationen och satte mig på bussen.
Såg Totte vandra omkring utanför, som om han letade efter något, någon minut innan bussen gick hoppade han på, och idiotförklarar sig själv!!
han satte i framför mig i 4-sättet på bussen!? WHATA FUCK!? säger jag bara.
Sitter där och total ignorerar mig.....?!

Väl hemma hoppade jag av på min hållplats utan så mycket som ett ögonkast eller en rörelse från Totte.
Stack till stallet ch försökte glömma allt, vilket inte funkade så bra.
red ut en runda, stundtals var Ashima lugn som en filbunke för att sedan flyga i luften för minsta lilla. Knäpp häst.

Hemma väntade mamma och brorsan, vi skulle iväg till gallerian och handla till min brors konfa, jag drog med mig plånboken, tänkte köpa böcker.
Det första jag ser när jag kommer innanför dörrarna är fullt med folk innan mamma knuffar på mig och säger. "titta.... är inte det där...?" Jo, självklart var det Totte.
Han gick på andra sidan gången, jag är inte säker, men det kändes som om våra blickar möttes, men att hans såg rakt igenom mig.... som om jag inte fanns där.
Redan då ville jag vända och gå. På alla konstiga ställen i världen att träfas på, så mötte jag honom på gallerian....!?
Gick omkring lite planlöst med huvudet fullt av Totte, en gång passerade vi varandra men ingen varken sa ngt eller visade något tecken på att känna igen den andra.
Efter ännu en vända såg jag honom sitta på en bänk. Han mötte min blcik och tittade sedan långsamt bort, ignorerade mig.
Jag kunde inte låta bli. Det var så uppenbart att han inte trodde jag skulle se honom. " Jag ser dig." sa jag, gav honom en (vad jag hoppas) kall eller neutral blick och gick vidare, men jag hann se förvåningen i hans ansikte.
Det gjorde ont, glödheta knivar skar genom mitt hjärta och plötsligt ångrade jag att jag sagt något alls.....

Det är sällan jag är arg, jag menar, riktigt jävla arg.... men idag var jag.
På Totte.
När min första lektion nästan slutat såg jag han komma i korridoren och gå in i sitt klassrum.
Då slog det slint i huvudet, jag såg svart, reste mig ur bänken och gick dit, letade efter honom med blicken i klassrummet, hittade honom.
Som vanligt var han helt inne i sin dator.... jag tog mig ingen tid att tänka. " Du e så jävla feg" sa jag när jag stod över honom och sedan small det, jag drämde till honom med knuten näve över kindbenet.
Reaktionen jag fick var att han for åt sidan och undslapp sig ett "aaaoo!"
"Du e så jävla patetisk." sa jag och drämde ner hans förstörda MP3 på datorn, den han gav till mig för ett par dagar sedan, men bilder och texter han skrivit till mig.
Den har jag värderat otoligt mycket, men efter igår förlorade det sitt värde, inte helt, då det fortfarande ligger nära hjärtat, men det är inte samma sak.
"De här betyder inget för mig längre" nästan skrek jag åt honpom och försvann sedan därifrån.

Lektionen efter var matte, och då kände jag riktigt hur adrenalinet försvann, jag blev seg i skallen och skrev nästan oavbrutet i min dagbok, mina händer skackade okontrollerat och jag var nära gråten, att vra så arg på någon man tycker så mycket om... det tar på krafterna.
Men jag önskar att det gjorde ont på honom, om så bara en liten smula av hur ont alla hans lögner har gjort i mitt hjärta. Jag har i vilket fall hela tiden varit ärlig, men det har aldrig han..... </3

Jag hatar dig.
Att jag inte lyssnade på Daniel, Alice och Adrian.
Jag litade på dig, föll för dig och jag älskade dig.
men det var aldrig du, allt var bara en lögn......
Du var aldrig min Totte.....

"Tackar </3 du gjorde mig faktiskt hel så jag måste tacka dig för det, men jag var bara plan B, men jaja som sagt "</3" du vrkar inte gilla bra personer så jag skiter i dig, jag har mina vänner. ^^ och ja, du har varit lite av en player, rekommenderar dig att sluta med det. . . . Men jag kommer alltid gilla dig, det kan du inte ändr tyvärr, men när jag hittar min själfränd kommer jag försöka blir din vän. . . . . . . . Peter har aldrig mobbat mig, jag träffade honom i 7an. Jag har aldrig haft en tarantella, det är min dröm. Jag svälter inte mig själv, jag glömmer äta o.o och jag hatar fortfarande sås, men är fortfarande en mästare på att ljuga och jag använder mitt kroppsspråk för att ljuga. . . .  Men vi hade en bra tid, sabba inte den du har frammåt ;) puss hej <3
now where is my sandwich? *leaves room* "

Vad ljög du inte om?! Du sa att du aldrig mer skulle ljuga för mig, men det ända du gjorde var att fortsätta blåsa upp lögnen....ljög mig rakt i ansiktet, rakt i hjärtat.
Aldrig mer, din chans gick här.
Du s du ville jag skulle vaar lycklig, att det bra var jag som spelade någon roll.
Antagligen inte, jag var smuts under dina skor. Inte värd mer än din uppmärksamhet.
Du kanske inte vill glömma det här, det vi hade, men det vill jag, radera det ur mitt minne, glömma vem du är.
Glömma att jag någonsin älskat dig.

Nu är det över, aldrig mer.
Jag vill aldrig mer gråta över dig.

Det är tomt.
Överallt ser jag tecken efter dig, tecken på att du varit här, men att du nu är lika avlägsen som månen, men ändå mindre än en timme borta.
Det ända som egentligen finns kvar är sången, känslan, bilderna och minnena.
Om och om igen upprepar jag det du sa, "Någon dag....., någondag kommer jag komma tillbaka."
jag vet varför du försvunnit från mig, jag skulle gjort likadant.
"Ingen kan älska dig som jag." orden springer runt, runt, runt i mitt huvud och jag längtar tills jag får se dig igen, räknar timmarna, minuterna.
Jag ser det dem andra missar, jag ser dig.

Jag åkte upp till stallet sent idag.
Kom hem från Daniel vid 4 tiden, var hemma och åt med familjen och skumpade sedan iväg till Ashima.
Älskar att vara ensam i stallet, kan ju bero på att jag är smått utanför där.... :/
Femte hjulet under vagnen ni vet, lite tråkigt men så går det när man har en annorlunda hästsyn och dessutom är ganska tyst av sig.
Mockade och fixade kraftfoder+ hö i min egen makliga takt.
Stallet är ett sådant ställe där inga jobbiga tankar eller något annat existerar.
Jag kan tänka på det men det känns alltid som om hjärnan är bedövad och tillstoppad en massa bomull så inga ordentliga tankar kan ta sig fram.
På så sätt får jag ibland vara ifred från mina tankar.
När det kom folket som skulle släppa in hästarna senare sa jag tack och hej och stack ut till hagarna där Ashima gick och tuggade.
Satte mig hos henne och kliade min stackars  flicka.
Ashima har alltid haft problem med flugor som biter henne på bogen bland annat, vilket är väldigt obehagligt för henne och inget insektsmedel funkar riktigt bra :/
Fick ett infall och bad henne om en "vinka".
Svaret blev stora fina vinkande rörelser med frambenet :')
Ashima är egentligen inte "trick tränad" utan det är mest saker som vi har mixtrat ihop under våra markarbeten tillsammans. Så för tillfället kan hon : Puss, Yoga, vinka, och löslongering (sitter närstan)