secretfairytale

I morse fick jag och Alice jobba järnet då vårt franska projekt skulle vaar klart till idag, och vi hade knabbt börjat.
Flera gånger såg jag Totte gå förbi, och varje gång gjorde han något specielt "Totte aktigt"
tex, gå och knäppa med fingrarna, småspringa och så vidare.
Det störde mig.... ville han bevisa för mig att han var där?
Daniel kom in i grupprummet där Alice och jag satt och försökte jobba, men han störde oss nog mer än vad han hjälpte till.
När klockan var tolv kom Daniel in igen och sa hej då.
Då skulle han till gallerian med Simona, vilket jag redan visste om så jag tänkte inte mer på det, iomed att Daniel och Simona är bästa vänner, precis som jag och Adrian.
men när jag tio minuter senare plockar ihop mina saker och går till mitt skåp, ser jag Totte och Simona busa och kramas så som vi brukade göra.
Och det gjorde ont!? Det skar i mig att se dem tillsammans, att se Totte omfamna henne...., hade avundsjukan varit grön hade jag varit illgrön över hela kroppen, för så kändes det.
Det gjorde fysiskt och psykiskt ont.

Lite halvdant sa jag hej då tillAlice och stack ner till bussstationen och satte mig på bussen.
Såg Totte vandra omkring utanför, som om han letade efter något, någon minut innan bussen gick hoppade han på, och idiotförklarar sig själv!!
han satte i framför mig i 4-sättet på bussen!? WHATA FUCK!? säger jag bara.
Sitter där och total ignorerar mig.....?!

Väl hemma hoppade jag av på min hållplats utan så mycket som ett ögonkast eller en rörelse från Totte.
Stack till stallet ch försökte glömma allt, vilket inte funkade så bra.
red ut en runda, stundtals var Ashima lugn som en filbunke för att sedan flyga i luften för minsta lilla. Knäpp häst.

Hemma väntade mamma och brorsan, vi skulle iväg till gallerian och handla till min brors konfa, jag drog med mig plånboken, tänkte köpa böcker.
Det första jag ser när jag kommer innanför dörrarna är fullt med folk innan mamma knuffar på mig och säger. "titta.... är inte det där...?" Jo, självklart var det Totte.
Han gick på andra sidan gången, jag är inte säker, men det kändes som om våra blickar möttes, men att hans såg rakt igenom mig.... som om jag inte fanns där.
Redan då ville jag vända och gå. På alla konstiga ställen i världen att träfas på, så mötte jag honom på gallerian....!?
Gick omkring lite planlöst med huvudet fullt av Totte, en gång passerade vi varandra men ingen varken sa ngt eller visade något tecken på att känna igen den andra.
Efter ännu en vända såg jag honom sitta på en bänk. Han mötte min blcik och tittade sedan långsamt bort, ignorerade mig.
Jag kunde inte låta bli. Det var så uppenbart att han inte trodde jag skulle se honom. " Jag ser dig." sa jag, gav honom en (vad jag hoppas) kall eller neutral blick och gick vidare, men jag hann se förvåningen i hans ansikte.
Det gjorde ont, glödheta knivar skar genom mitt hjärta och plötsligt ångrade jag att jag sagt något alls.....