secretfairytale

" Tänk dig at du älskar att springa, känns styrkan i dina ben, känna den stadiga marken under fötterna. Det är det bästa du vet, inget kan få dig att sluta älska det.
Tänk dig sedan att du råkar ut för en olycka. Du blir påkörd.
På sjukhuset säger läkarna att du klarade dig med livet i behåll, men när du tittar ner på din kropp ser du att ena benet bara är en stump.
Du vet vad det betyder, men desperat försöker du tro att det är en mardröm, att du snart kommer vakna och se att båda dina ben är friska och starka, att du ligger i din säng, och att olyckan aldrig har hänt.
Men sanningen står och knackar dig på axlen, det är ingen mardröm, du sover inte.
Du kommer aldrig mer kunna springa, aldrig få känns styrkan i dina ben, aldrig få känna den stadiga marken under dina fötter.
Det ända du någonsin kommer kunna göra är att se andra springa, se andra älska det, och känna smärtan i bröset av längtan och avund, önska att det var någon av dem som hade råkat ut för olyckan. Att det var någon av dem som blev påkörd, men inte du.
Du har minnena kvar, känslan i ditt minne, men det kommer aldrig mer att bli som förr.
hela livet kommer du komma ihåg känslan, smärtan och den stora sorgen och saknaden över vad du förlorat.
Du är inte riktigt hel."


Det här är det bästa sättet jag kan komma på at beskriva hur jag känner mig.
Att skriva det på något annat sätt, på nåot sätt som ligger närmare hur det är, får det att tåras i ögonen.....
Vad har jag gjort?!